Den nisch-lösa nutiden

Nu väntar jag på operation. Det känns konstigt - har aldrig upplevt detta tidigare. Den andra mars ska jag bli sövd och sedan ska kirurgerna skära bort hela mitt högra bröst och lägga in ett implantat under bröstmuskeln. Det känns som att allt detta händer någon annan - inte mig. Är det verkligen jag som ska sövas ner och karvas i? Kan detta vara möjligt överhuvudtaget? När jag inser faktum, går det kalla kårar utmed ryggraden och kallsvetten bryter fram i pannan. Tänk om det går åt fanders? Tänk om tumören hunnit sprida sig under väntetiden? Tänk om jag inte får se mina barn bli vuxna och min make åldras?

Min tur snart.

Vad ska jag göra medan jag väntar och räds? Jo, jag öppnar den där guldgruvan jag bloggade om för någon månad sedan - SVT Arkiv - och tittar ner bland alla glittrande juveler och ädelstenar. Jag finner en gammal svensk deckarserie från 90-talets mitt: Snoken. Lars-Åke Gustavsson spelar en privatdetektiv som bor ombord på en gammal båt med sin hund Tubbe. Ibland är det tunt med uppdrag - hunden och han får dela på en billig burk Heinz vita bönor i tomatsås - men ibland kommer det många klienter och då blir det full rulle på båten. Spaning på otrogna äkta hälfter, skumma bedragare, luriga affärsmän och riktigt farliga busar och knarklangare.

Snoken (Lars-Åke Gustavsson)
och Tubbe på spaning.

Snoken rör sig över 90-talets Stockholm - gärna till lite avsides platser där han möter människor med allsköns sysselsättningar, småindustrier och småföretag i den stora stadens utkanter. Människor som precis som han själv, rör sig i marginalen av det etablerade samhället, men som ändå lyckas få sina liv att rulla på med lite fantasi och initiativkraft. De klarar sig, de jobbar för fullt. De finns där - och de får finnas där.

Plats för egna initiativ.

Vart har denna värld tagit vägen? Denna värld där det fanns plats för dem som ville försöka själva? För dem som hade en egen dröm om att göra nytta, göra skillnad? Jag känner ett styng av vemod när jag sitter här och tittar in i min dator. Vart har alla dessa möjligheter tagit vägen nu - tjugo år senare? Nu finns det ingen plats för de där människorna med eget sinne och egna drömmar. Nu är det storskalighet som gäller. Stora företag, stora myndigheter, stora institutioner - där varje individ är en kugge i maskineriet. Knappast mer, men heller inte mindre. För dem som tar sig in i den stora maskinen är det trygghet - fast ingen frihet, ingen möjlighet till initiativ och egna drömmar.

Men - för dem som inte tar sig in - vad blir det för dem? Ingenting. För det finns inte längre några små båtar med privatdeckare ombord. Det finns inte längre någon hamnkapten som odlar ringblommor och hjälper till med bovjakten ibland. Det finns inte längre något litet snickeri på bakgården eller någon liten egensinnig tapetserare i källaren. Sådant fanns då - på det glada nittiotalet, när det var modernt med medelstora axelvaddar och brunrött hår.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner