Kära läsare...

... nu är jag hemma igen - opererad. Det är skönt att tumören i bröstet fått respass ut ur kroppen. Det har känts som att det suttit ett litet odjur därinne som bara väntat på att hugga.

Efter att jag varit på sjukhuset för ett förberedande samtal, blev jag direkt uppringd om ett blixtsnabbt återbud. Självklart tackade jag JA och blev opererad två dagar senare - i torsdags. Just nu orkar jag inte formulera mig så mångordigt, men en sak måste jag få säga: hatten av och största vördnad och tacksamhet för all kunskap, skicklighet och omtanke som jag fått möta under dessa dagar på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Jag är full av beundran och tackar min lyckliga stjärna att jag lever nu och inte förr.

Kvällens slutsats: det var inte bättre förr!!

Tack!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Den nisch-lösa nutiden

Nu väntar jag på operation. Det känns konstigt - har aldrig upplevt detta tidigare. Den andra mars ska jag bli sövd och sedan ska kirurgerna skära bort hela mitt högra bröst och lägga in ett implantat under bröstmuskeln. Det känns som att allt detta händer någon annan - inte mig. Är det verkligen jag som ska sövas ner och karvas i? Kan detta vara möjligt överhuvudtaget? När jag inser faktum, går det kalla kårar utmed ryggraden och kallsvetten bryter fram i pannan. Tänk om det går åt fanders? Tänk om tumören hunnit sprida sig under väntetiden? Tänk om jag inte får se mina barn bli vuxna och min make åldras?

Min tur snart.

Vad ska jag göra medan jag väntar och räds? Jo, jag öppnar den där guldgruvan jag bloggade om för någon månad sedan - SVT Arkiv - och tittar ner bland alla glittrande juveler och ädelstenar. Jag finner en gammal svensk deckarserie från 90-talets mitt: Snoken. Lars-Åke Gustavsson spelar en privatdetektiv som bor ombord på en gammal båt med sin hund Tubbe. Ibland är det tunt med uppdrag - hunden och han får dela på en billig burk Heinz vita bönor i tomatsås - men ibland kommer det många klienter och då blir det full rulle på båten. Spaning på otrogna äkta hälfter, skumma bedragare, luriga affärsmän och riktigt farliga busar och knarklangare.

Snoken (Lars-Åke Gustavsson)
och Tubbe på spaning.

Snoken rör sig över 90-talets Stockholm - gärna till lite avsides platser där han möter människor med allsköns sysselsättningar, småindustrier och småföretag i den stora stadens utkanter. Människor som precis som han själv, rör sig i marginalen av det etablerade samhället, men som ändå lyckas få sina liv att rulla på med lite fantasi och initiativkraft. De klarar sig, de jobbar för fullt. De finns där - och de får finnas där.

Plats för egna initiativ.

Vart har denna värld tagit vägen? Denna värld där det fanns plats för dem som ville försöka själva? För dem som hade en egen dröm om att göra nytta, göra skillnad? Jag känner ett styng av vemod när jag sitter här och tittar in i min dator. Vart har alla dessa möjligheter tagit vägen nu - tjugo år senare? Nu finns det ingen plats för de där människorna med eget sinne och egna drömmar. Nu är det storskalighet som gäller. Stora företag, stora myndigheter, stora institutioner - där varje individ är en kugge i maskineriet. Knappast mer, men heller inte mindre. För dem som tar sig in i den stora maskinen är det trygghet - fast ingen frihet, ingen möjlighet till initiativ och egna drömmar.

Men - för dem som inte tar sig in - vad blir det för dem? Ingenting. För det finns inte längre några små båtar med privatdeckare ombord. Det finns inte längre någon hamnkapten som odlar ringblommor och hjälper till med bovjakten ibland. Det finns inte längre något litet snickeri på bakgården eller någon liten egensinnig tapetserare i källaren. Sådant fanns då - på det glada nittiotalet, när det var modernt med medelstora axelvaddar och brunrött hår.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Stephen versus Gud

Stehpen Fry - den engelske författaren, skådespelaren och debattören - är arg på Gud. Riktigt "pissed off" är han. Han tycker att Gud är en stor skit. Och när han träder in genom Pärleporten, tänker han skälla ut Gud efter noter och vända på klacken. Detta deklarerade han i en intervju i irländsk TV alldeles nyligen, till intervjuarens stora fasa. En Gud som tillåter svält, krig, sjukdomar och orättvisor överallt i vår värld - det måste vara en galen Gud, en elak Gud. Så varför tro på en sådan?!

Stephen Fry.

I utkanten av min bekantskapskrets finns en person som är helt övertygad om att Gud finns, att han är god, vill alla väl och ser till att alla har det bra. Alla. Det måste vara härligt att se på livet på det sättet. Som ett litet barn som vilar helt tryggt i förvissningen att mamma och pappa fixar allt. Den här personen ser nästan alltid glad ut och förefaller att gå genom livet med ett leende på läpparna - förvissad som han är om en fin plats däruppe hos Gud i Paradiset - eller hos Far, som han säger ibland.

Gud?

En gång frågade jag honom hur det kunde komma sig att så mycket ondska ändå finns i världen. Att små barn blir dödligt sjuka, att människor svälter eller dödar varandra i onödiga krig och våldshandlingar. Hur kan en Gud som är så snäll och omtänksam och allas Far tillåta att sådant sker?

Jag fick inget konkret svar på min fråga, förstås. Däremot många funderingar kring hur vi människor är funtade. Kanske beror allt hemskt som händer på att vi människor - eller iallafall alltför många av oss - är onda? Kanske har Gud gett upp om oss? Eller så beror det på att vi inte tror tillräckligt mycket? Den framgångsteologi som hyllades av sekten Livets Ord menade ju just det. Tror man tillräckligt mycket - då klarar man sig. Då händer inget ont. Då kommer framgång, hälsa och lycka som ett brev på posten.

Är man däremot inte helt säker på att Han däruppe verkligen bryr sig om vad som händer härnere på jorden - då kan vad som helst hända: sjukdom, krig, svält och elände.

Hur kan detta få hända?

En av medlemmarna i den här personens församling (han är pastor) hade precis blivit änka. Hennes man hade varit en suput och knöl - och inte hade han velat tro på Gud heller. Under hela deras långa äktenskap hade hon försökt att få honom att öppna sitt hjärta för Gud, men totalt utan framgång. Gubben var kallsinnig. Nu var han död - efter ett långt liv av knölaktigheter. Änkan strålade av lycka, inte för att gubben äntligen lämnat in, utan för att han - efter ivriga påtryckningar - på sitt yttersta till slut gått med på att överlämna sig till Gud. Nu skulle han inte behöva hamna i Helvetet - trots alla sina knölaktigheter. Denna allra sista minut av överlämnande skulle rendera honom en plats uppe hos Gud.

På väg mot Pärleporten.

Eftersom jag gillar att prata och diskutera, frågade jag min bekant vad som väger tyngst: ett etiskt liv fyllt av omtanke och människokärlek, men utan tro på Gud - eller ett egoistiskt och egennyttigt liv, men som i sista minuten vänds i tro på Gud. Svaret kom direkt och helt utan tvekan: det senare, så klart. Det är tron som räknas, inget annat. Hur sviniös man än varit under hela sin existens - överlämnar man sig till Gud tre sekunder i tolv - då är saken biff. Entrébiljett till Paradiset.

Undrar vad Stephen Fry skulle säga om det? Troligen skulle han säga några väl valda ord till Vår Herre och vända i Pärleporten.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Min kamp

Kära läsare!

Nu har det varit tyst på bloggen i nio dagar. Det beror inte på att jag bestämt mig för att sluta blogga. Inte alls. Det beror på en annan sak: jag har fått besked om att det i högra bröstet sitter en liten elakartad tumör och lurar. Efter många turer lyckades jag få till stånd en ordentlig undersökning med både ultraljud och biopsi - och det var då den visade sig, den lille jäveln. För mammografen hade den lyckats gömma sig. (Så tänk på det: mammografi upptäcker inte allt.)

Mammografi är bra, men den ser inte allt.

Naturligtvis är jag rädd. Så rädd som jag aldrig någonsin varit tidigare i hela mitt liv. (Sommaren 1974 flög jag ensam till London för att bo i en familj och prata engelska - då var jag så rädd när jag stod där på Arlanda och skulle säga adjö till mina föräldrar. Jag var femton år och helt övertygad om att jag skulle dö på fläcken. Men så rädd som jag är nu, det var jag inte.) Visserligen säger expertisen jag talat med, att prognosen är mycket god. Men ändå. Liemannen har ju liksom närmat sig och visat sin obetvingliga makt. Mina döttrar är oroliga och min make också - det både syns och hörs. Mina vänner - de är kanske inte så många till antalet, men desto godare - hör av sig och vill veta och stötta. Och samtalen rör sig plötsligt över ännu mycket djupare vatten än förut. Plötsligt har det som var viktigt igår, i förrgår och i förra veckan alldeles tappat sin betydelse. Nu är det livet som gäller. Att leva - att få leva - och att kämpa för det som ligger allra närmast hjärtat.

Över djupa vatten.

"Ärlighet vara längst" heter det ju i ett sådant där himla "klokord" som jag så ogillar. Men nu stämmer det. Nu finns det liksom inte tid och kraft för några låtsas-lekar, för spel för gallerierna och tillgjordhet. Nu är det plötsligt min tur att visa vem just jag är och vad just jag går för. Upp till bevis - för min egen skull och för min egen överlevnad.

Maskspel och tillgjordhet.

Det finns en film som jag tycker mycket om. Och det är konstigt, för den är hemsk, grym och rent ut sagt för jävlig. Men, nu plötsligt börjar jag förstå varför jag tycker om den. Filmen heter Cape Fear (regi: Martin Scorsese, med Robert de Niro i huvudrollen) och handlar om en man som bygger hela sitt liv på att hämnas. Han hamnar i fängelse - helt rättvist, eftersom han är en riktigt grym och känslokall brottsling - och där bygger han upp sin kropp och sin själ till att bli en effektiv kampmaskin. När han efter många år kommer ut ur fängelset, ägnar han all sin tid åt att hämnas på den advokat som såg till så att han blev dömd: Advokatens hela liv blir förstört, hemmet krossat och familjen också, närapå. Men - som i flertalet amerikanska filmer - segrar ju rättvisan till slut och den grymme ex-fången drunknar i en apokalyptisk slutscen. Det sista man ser, är hämnarens stirrande öga som sjunker ner i vattnet. Vem vet, kanske kommer han tillbaka en dag, ändå...

Hämnarens blick.

Vad är det i Cape Fear som fascinerar mig så mycket? Jo, nu vet jag plötsligt det. Det är inte grymheten, det är inte hämnden - inte alls. Det är den obevekliga kraften och beslutsamheten med vilken huvudpersonen driver sin kamp. Han blir en stridsmaskin - stark, envis och målmedveten. Det är just den obändiga kraften, styrkan, envisheten och målmedvetenheten jag behöver nu för att orka igenom kampen för liv och hälsa.

Min blogg kommer kanske ibland att handla just om den kampen - men det blir säkert som vanligt också; tankar om lite av varje, film, litteratur, känslor och möten med människor.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner