Asfaltens Orfeus och landsbygdens

En man som jag verkligen beundrar är poeten Bruno K Öijer. Han har alltid gått sin egen väg, alltid talat på sitt eget språk, alltid vågat hävda kraften och modet och skönheten i sitt utanförskap. Han är den regnvåta asfaltens Orfeus - storstadens uttolkare. Här kommer ett klipp där han läser sin dikt om de gula och de röda löven som han fann liggande på asfalten om hösten i New York. De sista raderna är en bön om frid: "... och farväl, jag har aldrig haft mycket att säja, farväl, jag vill, jag vill att skräcken tar slut." Öijers ord har en alldeles egen musik.

Ni som besöker min blogg, kanske ser att det på headern finns två världar: storstadens skyline och landsbygdens grönska. Det är mellan dessa båda världar jag rör mig när jag reser mellan mina hem i Stockholm och på Öland. Precis som storstaden Stockholm har sin egen Orfeus (fast Bruno K är född i Linköping), har också Öland det: Stagnelius. Honom beundrar jag också oerhört mycket. Han flyttade som ung från Öland till Stockholm, där han gick under i sjukdom och missbruk. Men han bevarade den strålande grönskan och det varma ljuset i sina dikter ändå.